Du vill klä av dig…

Eller hur? Jag vill klä av mig. Jag vill synas, så som jag är. Jag vill dela med mig av det avklädda. Men jag är rädd. Jag bor mitt inne i stan och det är lätt att gömma sig under lager på lager, bakom lägenhetsväggar, framför dataskärmar. Men jag längtar efter att vara naken. Längtar du också?

Cykeln tar mig bort från fyrkantsbetongen och ner till havet. Sedan går jag in i det där rummet. Jag ser kroppar. Nakna. Det är varmt, åttiosju grader. Om tretton grader kokta kroppar tänker jag. Det kanske inte är bra för mig det här? Känner du igen tvekan, när det börjar brännas?

Jag vill inte tveka och med en oväntad självsäkerhet klämmer min rumpa in sig bland de andra. Avskalade och med sjudande blod i våra ådror sitter vi mellan fyra furuväggar och ser ut över horisonten, genom det stora fönstret. En vit liten segelbåt rör sig långt borta.

Ett stålrör löper över aggregatet och är kopplat till en kran, från röret faller droppar en efter en. Det pyser till och små moln av ånga uppstår, men försvinner lika snabbt. Kvar blir en fuktig hetta som engagerat omfamnar mig. Jag tycker om det och jag tror att alla andra också gör det. Värmen säger till oss att det är okej att vara naken. Hängbröst, dubbelhakor, plattmagar, minisnoppar- vem bryr sig?

Bryr du dig?

Då kommer en påklädd man in i bastun med vätskefylld hink och en skopa. Han frågar om det är någon som vill vifta. De som brukar vifta från personalen är lediga, ute på segelsemester. Har dem viftat bort undrar en hängbuksman och skrattar stort. Några följer hans hoande exempel. En kille med sexpack på magen anmäler sig som viftare. Klädmannen skopar vatten som doftar grapefrukt över aggregatet, sedan börjar handduksviftandet. Vi andra bara sitter och tar emot de varma citrusångorna. Han häller på mer, det är både skönt och olidligt på samma gång. Den ivriga värmen tränger in i huden och svetten tränger ut, fastnar inte i några kläder.

Behöver du klä av dig för att släppa in, eller släppa ut?

Han häller på ännu mer och viftaren viftar ännu mer. Tillslut får jag inte luft. Min kropp börjar lukta panik.

Att det ska vara så svårt att vara naken?

Jag måste ut. Öppnar dörren och låter lungorna fyllas. Mitt överhettade huvud flämtar efter andan. Sedan går jag ut på bryggan.

Vattnet borde vara oktoberkallt. Men jag smyger stapplande nerför trappan och låter kylan bita tag i mig. Jag försöker vara så naken som möjligt. Sedan kastar jag mig i och hoppas på att havet tar emot. Det gör det, på sitt sätt. Och jag tycker om det.

Följer du med och bastar nästa gång?